Förbundet Skogsfinnars Intressen i Sverige, bildat 2020, syftar till att bevara skogsfinnarnas kulturarv, påverka politiken för erkännande som nationell minoritet, samt främja bevarandet av byggnader, hantverk, och kunskap. Det strävar också efter lagändringar som möjliggör för ättlingar att återta sina traditionella efternamn och säkerställa att skogsfinnarnas historia och kulturella bidrag erkänns och bevaras för framtida generationer. Organisationens arbete innebär en viktig insats för att motverka den historiska utplåningen och stigmatiseringen av skogsfinnarna och återupprätta deras plats i historien.
Under slutet av 1500-talet bosatte sig svedjebrukande skogsfinnar, med ursprung i Savolax och Tavastland, nuvarande Finland, i barrskogsområdena i väster, nuvarande Sverige. Från Tiveden till södra Lappmarken i norr, från Gästrikland till Telemark. Erbjudande från kungamakten om egen mark och en möjlighet att undvika det utdragna kriget med Ryssland gjorde det möjligt. Bara i Sverige anses idag 1,7 miljoner vara ättlingar till dessa skogsfinnar.
Pionjärerna bland skogsfinnarna letade upp obebyggda områden på kronoallmänningarna. Sedan en bra plats utsetts för nybygget, utverkades ett nedsättningsbrev eller ett så kallat torpebrev av kungen. Breven var i allmänhet likartade och innehöll en standardtext med ansökarens namn, den nya bostadsorten samt socknen. Nedsättningsbrevet innebar inte med automatik rätten att få sitt nybygge godkänt. Det krävdes att fogden och gode män insynade platsen och kunde konstatera att där fanns möjlighet att ta upp ett bärkraftigt hemman. Vidare undersöktes så att nybygget inte låg för nära den etablerade bonde bebyggelsen eller inkräktade på böndernas fäbodskogar. Än idag finns spår av den skogsfinska kulturen kvar med rökstugor, bastur, rior, skogsfinska ortnamn, hantverk, mattraditioner och sägner i finnbygderna och finnskogarna.
Det var ett resultat av en koloniseringspolitik av outnyttjade markområden som Gustav Vasa inledde under 1500-talet. Förändringarna i maktrelationerna i Europa med uppkomsten av nationalstaterna, samt förändringar inom handeln och religionen banade väg för Sveriges territoriella utvidgning. Under Johan III: s tid vid makten fördes det 25-åriga kriget mot Ryssland om kontrollen av resurserna vid Östersjön i Europa. Efter Gustav Vasa förorsakade utvidgningsplanerna en överhettning av ekonomin och en ökad rörlighet från periferierna i nuvarande Finland till produktionscentra i Sverige. Savolaxare eller skogsfinnar var en viktig del av denna flyttningsrörelse. I östra Sverige fanns allmänningar som tillhörde kronan.
Den primära kolonisationsfasen pågick under en relativt kort period från 1580-talet fram till 1600-talets mitt, men nya finnbosättningar togs upp av skogsfinnarnas barn och barnbarn ytterligare ett knappt århundrade. Inte minst bosättningar i Jämtland och södra Lappmarken under slutet av 1600-talet och i 1700-talets början.
Kring sekelskiftet mot 1600 fanns spridda bosättningar från Gästrikland upp till Ångermanland. Under 1600-talets första årtionden accelererade kolonisationsförloppet inom samma område och fram till mitten av 1600-talet kunde en steg-för-stegkolonisation västerut mot Orsa Finnmark, sydväst mot Bergslagen, Värmland och Norge tydligt ses.
Flaggan för samhörighet och ursprung, 11 organisationer i Sverige och Norge, gav fem av dem mandat att ta fram en flagga som skulle öka gemenskapen: Solør-Värmland Finnkulturförening, Finnsam (Finnbygder i samverkan), Skogfinske interesser i Norge, Skogfinneforeningen och Riksförbundet Skogsfinska Intressen i Sverige. Vi utlyste en tävling och flaggans form beslutades. Vinnaren blev Frédéric M. Lindboe och Bettina Gullhagen. Färg och form är inte slumpmässig utan speglar den skogsfinska traditionen på ett värdigt sätt.
Grönt, beskriver skogen och dess betydelse för skogsfinnarnas svedjebrukskultur.
Gult står för svedjerågen och den viktiga nävern till bruksföremål och skor.
Rött, står för eld och det för skogsfinnarna, heliga trädet rönn.
Svart, är sotet från svedjandet som gav rågen näring vid sådd. Rökstugornas sotiga väggar. Fältets form är en gammal symbol för fruktbarhet.
Flaggan är fri att använda men vi litar på din respekt.
När sommarsolståndet infaller, dagarna blir både längre och värmen infinner sig började en fruktbar period i det skogsfinska landskapet. Svedjandet i skogen, sådd av svedjeråg och svedjerovor i askan. Det här sker runt midsommartid, en helig tid i många kulturer. Därför valdes den 21 juni till skogsfinnarnas dag av de norska och svenska skogsfinska föreningar och förbund.
Därför har den här perioden stor innebörd för den skogsfinska kulturen, att återkoppla tillbaka historiskt i sin särpräglade odlingsstil och sina traditioner. Även med samklang med dess särpräglade byggnader, rian och det mosaiska odlingslandskapet efter svedjor och odlingsytor.
Bjud in till Skogsfinnarnas Dag, behöver du information eller föreläsare, hör av dig. Skicka gärna bilder på vår facebooksida, Riksförbundet Skogsfinnars Intressen.
Sverigefinnar som nationell minoritet i Sverige
Hösten 1994 överlämnade Bildt-regeringen en skrivelse (Skr 1994/95:1) till riksdagen med titeln Finska språkets ställning i Sverige. Där slog regeringen fast att ”Finskan är ett inhemskt språk i Sverige”, och vidare att ”Det finska språket har alltså en särställning i Sverige.
Regeringen konstaterade att ”Det finska språket har sannolikt talats inom det svenska rikets gränser under i stort sett hela rikets existens.” Man lyfte också att ”Förekomsten av ett stort antal ortnamn med finskt ursprung, främst naturligtvis i gamla finnbygder, ger ett talande bevis för det finska språkets och kulturens verkan på det svenska kulturarvet.”
Skrivelsen byggde på rapporten Finska i Sverige. Ett inhemskt språk (Ds 1994:97) som på regeringens uppdrag tagits fram för att tydligare klargöra finskans ställning i Sverige. Detta skedde bland annat mot bakgrund av de krav som förts fram från den sverigefinska gruppen om minoritetsstatus och åtgärder för undervisning i och på finska i skolan.
Dessa önskemål hade också vid upprepade tillfällen understötts av officiella företrädare för Finland, som bland annat anförde att Sverige genom att ratificera Europarådets minoritetskonventioner skulle kunna stärka sverigefinnarnas ställning i Sverige.
1996, två år senare, restes frågan om Sverige skulle ratificera Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Men, den stora finsktalande grupp som invandrat till Sverige efter andra världskriget motsvarade inte i sig minoritetspolitikens kriterier om lång historisk närvaro i Sverige.
Men, då det alltid funnits finsktalande invånare i det som idag är Sverige, inte minst skogsfinnarna som kom från finska Savolax och bedrev svedjebruk i svenska finnmarkerna från 1500-talet, kunde minoritetsgruppen sverigefinnar 1999 erkännas av riksdagen som en av Sveriges fem nationella minoriteter.
Självidentifikationsprincipen i minoritetspolitiken gör att alla människor med finskspråkig bakgrund i Sverige kan se sig som sverigefinnar, oavsett om de har rötter flera hundra år tillbaka i Sverige eller har invandrat i modern tid.
Lennart Rhodin, fd statlig utredare av minoritetspolitiken
Lennart Rhodin
Har du släkt i de nordiska länderna så är möjligheten stor. 1,2 miljoner ättlingar beräknas vara skogsfinnar i Sverige och över en halv miljon i Norge. Men det betyder inte att alla vet om det. Tvärtom, få har fått den kunskapen med sig från sina förfäder.
Från den så kallade överheten påhitt förminskades självkänslan och kulturen nästan försvann. Kunskaperna från en generation till nästa sinade. Det var för mycket skam som ströp stoltheten och berättandet. Präster inom Svenska kyrkan som inte kunde eller ville stava till familjenamnen utan försvenskade. Skollagen som förbjöd språket och även där ändrade namn på eleverna. Skogsbaroner som utnyttjade hushållens okunskap kring lagar vilket medgav ett övertagande av hemmanet för en spottstyver och i värsta fall, även utan ett hem. Rasbiologiska Institutet som fotograferade och mätte skallar på nakna individer.
Berättelserna och kunskapen tystnade vilket ledde till att nuvarande ättlingar inte vet om det förrän släktforskning eller DNA-prov visar finska rötter.
Det finns DNA-projekt som visar kopplingen mellan släkter i Norge, Sverige och Finland. DNA-tester påvisar att 41 släktnamn i norska och svenska finnskogar hör ihop med samma släktnamn i Finland. Det skogsfinska DNA-projektet kartlägger delar av den finska kolonisationen av Mellansverige och Norge under 1500- och 1600-talet. – Vi härstammar från finnar och det bekräftas lätt med ett DNA-test, säger Jan Myhrvold.
Släktförbindelserna fastställs genom att följa Y-kromosom hos män. Resultaten länkas ihop med skogsfinska släktnamn. Det verkar som att skogsfinnar tillhör den del av homo sapiens som gick österut för att sen vända upp och västerut genom Ryssland över till Savolax.
Hur kan jag börja släktforska?
Ett tips är att besöka Sveriges Släktforskarförbund som varje år arrangerar Släktforskardagarna – årets stora händelse i släktforskarvärlden. Arrangemanget drar besökare från hela landet och utställarna är en blandning av ideella föreningar och släktforskarföretag. Årets släktforskardagar blir på Rocklunda idrottsarenor i Västerås 24-25 augusti och temat är Med forntiden in i framtiden.
Din lokala hembygdsgård har säkert om inte kurser så kunskap om området och vem du kan vända dig till. Vill du veta mera så finns genomarbetad information på Internet - se till exempel Nättidningen Rötter. Det går också att läsa sig till grundläggande kunskap i någon av alla handböcker i släkt- eller hembygdsforskning på marknaden, som: Hembygdsforska steg för steg, Släktforska steg för steg eller Emigrantforska steg för steg.
Riksarkivet har det mesta att erbjuda för släktforskare. I deras arkiv finns uppgifter om vem som har fötts och dött, gift sig, flyttat eller deltagit i husförhör. De har privata arkiv med dagböcker och brev, liksom officiella källor från civila och militära arkiv över hela landet. Det mest primära materialet för släktforskning når du även på Internet via Riksarkivets Digitala forskarsal. Allt det som inte är mikrofilmat eller digitaliserat, kan du själv beställa fram och läsa i original i våra forskarsalar.
Ett annat tips är vår lokalavdelning Finnskogsmuseet i Skrädrabo med 300 föremål, bilder och en enorm samling av böcker och artiklar. www.finnskogsmuseet.se
