Förbundet Skogsfinnars Intressen i Sverige, bildat 2020, syftar till att bevara skogsfinnarnas kulturarv, påverka politiken för erkännande som nationell minoritet, samt främja bevarandet av byggnader, hantverk, och kunskap. Det strävar också efter lagändringar som möjliggör för ättlingar att återta sina traditionella efternamn och säkerställa att skogsfinnarnas historia och kulturella bidrag erkänns och bevaras för framtida generationer. Organisationens arbete innebär en viktig insats för att motverka den historiska utplåningen och stigmatiseringen av skogsfinnarna och återupprätta deras plats i historien.
Under slutet av 1500-talet bosatte sig svedjebrukande skogsfinnar, med ursprung i Savolax och Tavastland, nuvarande Finland, i barrskogsområdena i väster, nuvarande Sverige. Från Tiveden till södra Lappmarken i norr, från Gästrikland till Telemark. Erbjudande från kungamakten om egen mark och en möjlighet att undvika det utdragna kriget med Ryssland gjorde det möjligt. Bara i Sverige anses idag 1,7 miljoner vara ättlingar till dessa skogsfinnar.
Pionjärerna bland skogsfinnarna letade upp obebyggda områden på kronoallmänningarna. Sedan en bra plats utsetts för nybygget, utverkades ett nedsättningsbrev eller ett så kallat torpebrev av kungen. Breven var i allmänhet likartade och innehöll en standardtext med ansökarens namn, den nya bostadsorten samt socknen. Nedsättningsbrevet innebar inte med automatik rätten att få sitt nybygge godkänt. Det krävdes att fogden och gode män insynade platsen och kunde konstatera att där fanns möjlighet att ta upp ett bärkraftigt hemman. Vidare undersöktes så att nybygget inte låg för nära den etablerade bonde bebyggelsen eller inkräktade på böndernas fäbodskogar. Än idag finns spår av den skogsfinska kulturen kvar med rökstugor, bastur, rior, skogsfinska ortnamn, hantverk, mattraditioner och sägner i finnbygderna och finnskogarna.
Det var ett resultat av en koloniseringspolitik av outnyttjade markområden som Gustav Vasa inledde under 1500-talet. Förändringarna i maktrelationerna i Europa med uppkomsten av nationalstaterna, samt förändringar inom handeln och religionen banade väg för Sveriges territoriella utvidgning. Under Johan III: s tid vid makten fördes det 25-åriga kriget mot Ryssland om kontrollen av resurserna vid Östersjön i Europa. Efter Gustav Vasa förorsakade utvidgningsplanerna en överhettning av ekonomin och en ökad rörlighet från periferierna i nuvarande Finland till produktionscentra i Sverige. Savolaxare eller skogsfinnar var en viktig del av denna flyttningsrörelse. I östra Sverige fanns allmänningar som tillhörde kronan.
Den primära kolonisationsfasen pågick under en relativt kort period från 1580-talet fram till 1600-talets mitt, men nya finnbosättningar togs upp av skogsfinnarnas barn och barnbarn ytterligare ett knappt århundrade. Inte minst bosättningar i Jämtland och södra Lappmarken under slutet av 1600-talet och i 1700-talets början.
Kring sekelskiftet mot 1600 fanns spridda bosättningar från Gästrikland upp till Ångermanland. Under 1600-talets första årtionden accelererade kolonisationsförloppet inom samma område och fram till mitten av 1600-talet kunde en steg-för-stegkolonisation västerut mot Orsa Finnmark, sydväst mot Bergslagen, Värmland och Norge tydligt ses.
